Kapitel 5 Både jag och drottning Valerie vände oss mot pappa."Och varför bestämde du dig för att berätta det nu?" frågade jag."För du hade pratat med drottning Lucima och din mamma och jag tyckte det var dags", sa han."Men du har inte kunnat berätta för mig under de senaste åren?" frågade drottning Valerie."Jag hittade inte tillfället.""Det har säkert funnits flera tillfällen."Pappa tittade ner. Drottning Valerie tittade på honom en stund och sedan tittade hon på mig."Jag hoppas du gillar hästar", sa hon till mig."Jag har inget emot dem", sa jag."Bra. Vi ska ner till stallet en runda, för jag har inte hunnit ta hand om min häst.""Visst, Valerie.""Ska vi gå och byta om?""Vi behöver inte gå så långt."Jag knäppte med fingrarna och det kom varsin rosa virvel runt om oss. Jag hörde hur Valerie drog efter andan. Jag hörde också hur hon drog in doften av rosor. Virvlarna försvann och vi hade ridkläder på oss. Valerie kollade ner på sin kropp."Det var häftigt", sa hon och tittade på mig. "Men hur visste du att detta är mina ridkläder?""Du tänkte på dem när virveln var runt dig. Så när du går upp på ditt rum kommer kläderna vara försvunna", sa jag."Häftigt. Ska vi springa då?""Visst. Syns sen pappa."Jag sprang fram till honom och pussade honom på kinden."Jag älskar dig, pappa", sa jag och pussade honom igen. "Nu ska jag gå och hänga med min syster."Jag vände mig om och såg hur Valerie log mot mig. Jag vände mig mot pappa igen och han log han med. Valerie gick fram till pappa och drog honom åt sidan. Hon viskade något till honom och pappa nickade. Pappa gick och Valerie kom fram till mig. Hon tog min arm och vi sprang mot dörren längst bak i rummet. Hon öppnade dörren och vi gick ut. Vi började springa och stannade en bit framför stallet. Vi gick den sista biten."Vad menade din pappa med att du träffade min mamma?" frågade hon."Hon har hälsat på i mina drömmar, 2 gånger", sa jag."Jaha. Har hon haft något syfte?""Hon har varnat mig för att någon ska ta mig och att jag skulle ta det lugnt med min lilla skatt.""Okej. På tal om din skatt, hur är det med ditt barn?""Hon mår bra.""Tror du det blir en flicka?""Jag tror inte, jag vet. Drottning Lucima visade min minnesdamm och då såg jag en bild med henne.""Har du kommit på ett namn än?""Jag tänkte Luna, Lorem, Arizona eller Fall.""Det är väldigt speciella namn.""Ja. Min vän gillar Arizona och Fall.""Det måste jag erkänna att jag med gör.""Jag tror det blir Fall, men vi får se vad som passar henne."Valerie nickade. Hon öppnade stalldörren och vi gick in. Vi gick förbi ett par boxar innan vi stannade framför en. På namnskylten stod det Apple."Vad gulligt namn", sa jag."Jag var 3 år när jag fick honom", sa hon och klappade honom på mulen. "Jag tyckte om äpplen, så han fick heta det.""Det är gulligt."Valerie öppnade boxdörren och gick in. Jag stod i hålet och tvekade sedan gick jag in. Jag klappade Apple på mulen."När vi kom in fanns det en dörr på höger sida", sa Valerie."Ja", sa jag."Där inne finns mina ryktsaker, vill du gå och hämta dem?""Visst."Jag öppnade och gick. Jag hörde dörren sakta slå igen. Jag kom fram till dörren hon hade pratat om och öppnade. Där fanns massa hästsaker och jag gick in och tog en låda där det stod Apple. Jag gick ut och stängde dörren. Jag sprang tyst tillbaka till Apples box och gick in. Jag gav Valerie sakerna och hon öppnade lådan. Hon tog upp tog upp en ryktbortse och kam. Hon gav mig kammen och själv tog hon ryktborsten. Jag började kamma Apples man och han frustade.   Vi hade varit hos Apple och de andra hästarna i 2 timmar innan vi begav oss till slottet igen. Vi sprang in i tronrummet igen. Jag knäppte med fingrarna och virveln kom igen. Jag kände hur jag blev lite våt och sedan hur jag på mig mina andra kläder igen. Valerie tittade på mig med förvånad blick."Innan du säger något", sa jag och tog upp ett finger. "Vi blev rena innan kläderna sattes på oss. Kände du inte att du blev lite blöt?""Jo", sa hon.Jag gick fram till henne."Vad vill du göra nu?" frågade jag."Jag vet inte", sa hon."Vi kan väl visa varandra vad vi ska ha på oss ikväll?""Visst."Jag knäppte med mina fingrar och kassen med mina kläder dök upp."Det är bra att saker kan packa sig själva", tänkte jag.Valerie gick mot dörren jag och pappa hade gått igenom innan. Vi gick förbi damen och sedan fortsatte vi den biten jag och pappa inte hade gått. Vi gick till slutet sedan gick vi in i det lilla rummet. Där fanns en trappa som vi gick uppför. Då kom vi till en dörr till. Valerie öppnade den och gick in. Jag följde efter henne och drog efter andan. Det var ett stort rum med en mörklila tapet med ljusa fjärilar och blommor. Hennes säng såg ut att bara vara en stor rund madrass. Den var utsmyckad med massa kuddar i olika former och färger. I ett hörn fanns det två svarta soffor och en stor platt-tv som hängde diagonalt. Som gardiner hade hon lila tyger som hängde bara. I en annan hörna hade hon ett skrivbord, med dator, skrivare och en anslagstavla. Skrivbordet var svart och stolen med. Hon hade en eldstad med och en soffa framför den."Vad tycker du?" frågade hon."Det är otroligt", sa jag.Hon gick fram till eldstaden och satte sig. Jag kollade lite till och såg en dörr till."Vad finns det där inne?" frågade jag henne och pekade mot dörren."Vad tror du?" frågade hon tillbaka med ett leende."En garderob?""Precis. Om den inte hade funnits där hade rummet varit lite större, men jag ville ha en större garderob istället.""Ja, det är redan tillräckligt stort.""Ja. Gå in och byt om nu, så jag kan se."Jag nickade och släppte kassen och knäppte med fingrarna igen. Mina kläder åkte på och masken med. Till och med håret rättade till sig utan att bråka. Virveln försvann och jag hade min maskeraddräkt på mig."Vad tyckts?" frågade jag."Det är jätte fint", sa hon. "Jag älskar speciellt masken och tatueringen.""Tack. Vänta vad menar du med tatuering?""Du har en guldtatuering på din kind som löper från ögat till en liten bit från munnen.""Har du en spegel någonstans?""Ja, här."Jag tog spegeln och kollade. Det stämde, på min vänstra kind fanns det en guldtatuering. Jag kollade bort och sedan in i spegeln igen. Då hade den försvunnit."Jag får nog fråga mamma om detta", sa jag. "Hon vet säkert."Valerie nickade. Jag skakade på huvudet."Nu får jag se din", sa jag."Okej", sa hon och reste sig upp. "Jag kommer snart."Hon gick mot garderoben och tryckte på en knapp. Det kom ut ett litet draperi och hon gick in. Det började lysa och jag rynkade på ögonbrynet. Efter en liten stund kom hon ut. Hon hade på sig en lång svart dräkt med långa armar. Det fanns lila detaljer, som var stjärnor och hon hade en hatt. Hon hade en svart mask med lila kant. Hon var en häxa."Du är jätte fin, ers häxlighet", sa jag och skrockade."Tack så mycket", sa hon och bugade.Hon kom fram och satte hos mig."Vad var det som hände där inne?" frågade jag henne och pekade mot draperiet."Inget", sa hon och flackade med blicken."Det var något.""Okej. Men berätta inte för någon utanför hovet.""Inte ens Chriss, Ami eller mamma?""Bara för dem men ingen annan, egentligen ska bara kungligheter veta om det.""Låt höra, då."Hon viskade något och ett litet ljussken kom fram från draperiet. Valerie tog fram handflatan och ljusskenet landade där på. Det slutade att lysa och då dök det upp något oväntat. Det var en liten älva."Detta är min drottningsassistent", sa hon och klappade den lilla älvan på hennes huvud. "Det är hon stödjer mig i och med mamma inte är här längre. Hon heter Violet."Jag sträckte fram mitt ena finger och Violet tog det."Hej Violet", sa jag. "Jag heter Topaz.""Hej", sa hon.Hon flög upp till min axel och satte sig där."Åh. Jag vill ha en egen.""Det kanske du kan få. Du är inte en hel kunglighet, men en halv, nästan. Jag ska prata med älv rådet.""Älv rådet?""Det är ett råd som består av 2 viktiga älvor och 2 människor, bland annat min sekreterare. En kunglighet kan få en älva varje fullmåne. Det är fullmåne ikväll och vi kan fråga. Vi hinner innan balen börjar.""Okej. När ska vi gå då?""Balen börjar vid 7, så vi kan gå vid 6.""Då får vi inte glömma det då."Hon nickade."Vad ska vi göra nu, då?" frågade jag."Jag vet inte", sa hon.Hon reste sig upp och gick till sitt nattduksbord, hon tog fram ett par tidningar och slängde dem till mig. Jag tog upp armen och kollade på klockan."Vi kanske ska gå nu", sa jag."Hur mycket är klockan, då?" frågade hon."Så det räcker.""Haha, men seriöst, hur mycket är den?""Hon är tio i sex."Valerie nickade och vi reste oss upp. Vi sprang nerför trapporna och ut till utgången. Valerie tog tag i min hand och drog mig mot stallet. När vi närmade oss så svängde vi åt höger istället för att fortsätta rakt fram. Vi kom till ett grönsaksland och sprang förbi det. Efter en liten bit såg jag att det lös i en bit av skogen. Vi sprang mot ljuset och efter en liten stund så stannade Valerie av. Vi gick istället försiktigt mot ljuset. Vi var ungefär två meter från ljuset när Valerie gjorde ifrån sig något konstigt ljud. Det rörde sig i buskarna där ljuset var. Då kom Valeries sekreterare och någon jag inte kände fram. Tätt efter dem kom det 2 små älvor. Älvorna ställde sig i mitten med varsin människa på sin sida. Jag och Valerie ställde oss framför dem."Älv rådet", sa Valerie och nickade mot dem."Drottning Valerie", sa den älvan som såg mest betydelsefull ut. "Vad för dig hit, med en utomstående?"Älvan tittade på mig."Hon är här för att be om en älva", sa Valerie."Men du är enda dottern av McAdley släktet, med din fader okänd", sa den lilla älvan som nyss stirrat på mig."Min fader är inte okänd längre.""När fick du reda på det?""I förmiddags och då fick jag även veta att jag har en halvsyster. Detta är min far Lamien Luanés andra dotter Topaz Luané.""Det är angenämt att träffa dig, Topaz. Förlåt min fientlighet innan, men jag vill bara skydda mitt hem och min familj.""Det är lugnt", sa jag. "Jag vet hur det är."Han nickade."Jag har nog en älva som är beredd att hjälpa dig. Jag måste bara fråga, ska du utbildas till prinsessa nu?""Det är bara om hon vill", sköt Valerie in. "Hon har ju sitt vanliga liv, som skolelev i hennes hemstad.""Nej, jag ska inte utbildas till prinsessa än", sa jag. "Men jag kanske kommer göra det när jag är klar i skolan.""Tack, det är bra att veta", sa han. "Jag har en älva till dig och hennes namn är Luna. Är du redo att ta emot hennes hjälp?""Jag har bara en fråga först?""Vad är det för fråga?""Kan hon följa med mig hem?""Hon kan hålla kontakt med oss hela tiden, så det går bra.""Tack. Jag är redo att ta emot henne nu.""Luna."Vi väntade en liten stund sedan såg vi ett glittrigt sken som stannade bredvid älvan."Luna", sa han. "Detta är din nya vän och lärling. Du ska hjälpa henne och du ska vara ett stort stöd för henne. Lovar du det, Luna?""Jag lovar", sa hon. "Jag hoppas jag kommer vara till hjälp.""Det tror jag.""Då har vi bara den lite jobbiga biten kvar", sa älvan."Vad är det?" frågade jag."Du och Luna ska få varsin lite tatuering som indikerar att ni tillhör varandra. Det kommer göra lite ont, men det går fort."Jag nickade. Den lila älvan som stod bredvid den andra älvan kom fram till mig och pekade på min nacke. Jag lyfte upp håret och han försvann bakom mig. Det stack till några gånger och sedan kom han tillbaka framför mig."Så det är klart", sa den. "Nu har du och Luna en turkos måne på er nacke."Jag tog på min nacke och kände en upphöjning."Luna", sa den viktiga älvan. "Du kan följa med Topaz och Valerie nu. Jag tror de har lite bråttom till maskeradbalen."Jag kollade klockan och såg att hon var tjugo över sex."Han har rätt Valerie", sa jag. "Vi måste gå nu. Kommer du Luna?""Ja, det gör jag Topaz", sa hon med sin klingande röst. "Hej då älv furste.""Hej då, Luna", sa Älv fursten. "Hoppas din resa kommer bli glädjerik och lyckosam."Luna nickade mot honom och sedan gick vi. Luna flög efter oss och då hörde vi ett pinglande ljud komma emot oss. Pinglandet slutade och ett ljussken flög in i Valerie."Men Violet, då", sa hon och skrattade."Hej Valerie", sa Violet."Du Violet?""Ja, vad är det?""Är det någon chans att du känner Luna, här?"Violet och Luna tittade på varandra och de började flyga mot varandra. De skrattade och kramade om varandra."Såklart, vi känner varandra", sa Violet."Vi var bästa vänner innan Violet försvann", sa Luna."Det är bra", sa jag. "Men nu får vi springa, så vi hinner.""Vi kan ta baksidan och gå så vi kommer in bakom festbordet."Jag nickade och vi sprang."Tur att vi inte bytade om igen efter vi hade visat varandra", tänkte jag.Vi kom fram till dörren och Valerie öppnade den."Ni får flyga upp till mitt rum, nu", sa Valerie."Nej", sa båda. "Kan vi inte få vara med?""Okej, då. Men ni får hålla er gömda."Båda nickade. Vi drog ner våra masker och gick in. Valerie stängde dörren så tyst hon kunde och vi gick in i den stora salen. Alla hade så fullt upp med sitt att de inte märkte att vi kom. Valerie gick fram till någon."Bu", sa hon och kramade om personen.Personen vände sig om och jag såg att det var en kille i Valeries ålder."Där är du min skatt", sa killen med amerikansk accent.Valerie vände sig om mot mig."Detta är min pojkvän, Hunter", sa hon. "Han kommer från New York, men flyttade hit för min skull. Han är ett halvt århundrade äldre än mig.""Hej Hunter", sa jag och sträckte fram min hand. "Jag är Valeries halvsyster Topaz."Han tog min hand. Det gick någon bakom mig och tog mig för ögonen."Gissa vem?" sa Chriss."Chriss", sa jag och vände mig om och kysste honom."Hur visste du?""Vem skulle det annars vara?""Det vet man aldrig. Och vem är detta då?""Jag är Hunter, Valeries pojkvän. Jag antar att du är hennes systers pojkvän?""Jag är Topaz pojkvän."Jag såg på honom att han inte fattade."Ja alltså Valeries systers pojkvän", sa jag och han kollade med chockat uttryck."Vad menar du?" frågade han."Pappa berättade idag att jag och Valerie är halvsystrar.""Jaha. Så du har en kunglig släkting?""Just det.""Ska vi mingla lite?""Visst."Jag och Chriss gick åt ett håll och Valerie och Hunter gick åt ett annat. Vi gick runt och pratade med några sedan gick jag och Chriss och ställde oss vid den öppna dubbeldörren som ledde ut till en 10 meter lång balkong. Då kände jag att något röra sig i magen."Chriss", viskade jag och pekade på min mage. "Titta."Han tittade på min mage och såg mitt lilla knyte röra på sig. Jag såg att jag hade växt lite till. Men det som förvånade mig mest var att hon redan kunde röra sig."Hon rör sig mycket.", sa han."Ja, hon har rört sig lite då och då idag", sa jag och kramade om honom."Jag kommer snart, jag ska bara hämta en sak.""Okej, jag väntar här."Chriss gick och gick ut i genom den stora dörren där alla hade kommit in i genom. Jag gick fram till snacksbordet och tog en chokladdoppad jordgubbe och gick och ställde mig igen. Jag såg Chriss komma och gick nerför trappan mot mig."Kan vi inte gå ut på balkongen?" frågade han med lite mörkare röst än vanligt."Jo", sa jag. "Varför låter du så konstigt?""Jag har hostat väldigt mycket innan.""Jaha, gjorde du?"”Ja, när du var borta.”Jag trodde inte riktigt på honom men tänkte inte så mycket mer på det. Chriss tog min hand och vi gick ut på balkongen. Vi gick längst ut och jag lade mina händer på räcket. Chriss ställde sig bakom mig och tog tag om mina axlar. Jag lutade huvudet bakåt och kysste honom på munnen. Han drog bak mina händer och jag kände något konstigt mot dem. Jag började känna mig konstig och hörde ett ljud. Då kände jag rep mot mina handleder. Chriss vände mig om."Chriss, vad gör du?" frågade jag honom och försökte komma loss."Kalla mig inte Chriss", sa han och drog av sig masken."Wallrick!"Wallrick skrattade och lyfte upp mig i sin famn. Han hoppade upp på räcket och hoppade sedan ner. Han sprang till slutet av skogen och satte ner mig i stående ställning. Det kom en bil körande och stannade framför oss. En man steg ut ur bilen och kom fram till mig och Wallrick."God kväll, Miss Luané", sa mannen och tog fram något ur sin jackficka.Jag sa inget utan bara tittade på honom. Så fort han hade stigit ut ur bilen hade Lamanlukten slagit emot mig. Jag försökte lossa mig ur Wallricks grepp men han höll för hårt."Inte så fort Miss Luané", sa mannen och höll det han hade tagit fram vid mina ögon. Det var ett litet rör med något grönt i. Jag kände genast att jag blev svagare och då insåg jag att det var smaragder."Om du bara visste hur svårt det är att hitta vad häxor är svaga för", sa han och skrockade. "Det står ju inte precis i någon bok. Men jag hittade det och lät en man jag känner smälta ner det till flytande. Så du ska få det här halsbandet av mig."Han satte smaragdhalsbandet och satte det runt min hals. Så fort röret rörde vid mig kände jag hur all kraft försvann. Wallrick lyfte upp mig och satte in mig i bilen. Bilen började köra och jag svimmade. Min huvudvärk bultade som hammare mot mitt huvud. Jag öppnade ögonen och såg ett rum i blå färg. Jag försökte sätta mig upp men trillade ner igen. Jag kollade runt i rummet. Det fanns ett fönster vid sängen med galler på. Jag försökte resa mig upp igen och lyckades komma upp så jag kunde röra vid fönstret."Luna?" viskade jag."Ja, Topaz", sa Luna och dök upp mellan gallerna. "Hur är det? Jag såg vad de männen gjorde mot dig.""Det är bra jag har lite ont i huvudet bara. Luna, vill du hjälpa mig med en sak?""Självklart. Vad är det?""Om jag kan öppna det här fönstret vill du försöka hitta till slottet och kalla på hjälp?""Det kan jag. Klarar du dig själv då?""Kalla du bara på hjälp, så ska jag klara jag mig till ni kommer."Luna nickade och jag använde den magin som jag hade kvar för att öppna fönstret. Luna flög och vinkade innan hon försvann. Jag stängde fönstret och lade mig ner igen. Att göra det lilla hade gjort mig helt svag. Jag lade händerna på magen och känner hur min lilla bebis rörde sig. Dörren öppnades och jag tog bort händerna från magen. Jag ville inte att någon av dem skulle få veta. Wallrick kom in och kom fram till sängen."Vad vill du?" frågade jag."Kolla till dig", sa han och ryckte på axlarna."Så du har kollat, så nu kan du gå.""Inte så bråttom, sockertopp."Han gick upp i sängen och satte sig ner med ett ben på varsin sida. Jag lyfte upp händerna och började slå honom på bröstet. Han tog tag i mina händer och lade ner dem på varsin sida om mitt huvud."Åh, Topaz du vet ju vad som händer stygga flickor", sa han och flinade."Wallrick släpp mig", väste jag genom tänderna."Låt mig tänka... Nej. Du har ingen kraft här för här finns smaragder gömda, så du kan inte skada mig eller någon annan.""Wallrick släpp mig. Du har redan gjort en sak mot mig som varken du eller jag kan göra ogjort. Jag får egentligen inte berätta detta men, jag känner att jag måste...""Skit i det. Jag bryr mig inte. Jag fick min hämnd men tyvärr inte hela. Men det får jag nu. Välkommen till fångenskapet."Wallrick reste sig upp och gick tillbaka till dörren. Han öppnade den."Wallrick", sa jag."Ja, vad är det?" frågade han."Hade jag inte varit så här svag hade du fått väldigt mycket ont.""Skulle jag få för kyssen då med?"Jag hann inte säga något för han gick ut och stängde dörren. Jag hörde ett klickande ljud. Jag suckade och somnade.   Jag hörde dörren öppnades igen och stålsatte mig att det var Wallrick. Men det var den mystiske mannen."Hej igen, Miss Luané", sa mannen. "Jag heter Troumos. Jag märkte att smaragder inte funkade riktigt på dig igår kväll. Fast du hade fått full dos, så lyckades du ändå skjuta iväg en formel. Du gjorde i sönder min jacka.""Vad gör jag här?" frågade jag honom så gott jag kunde."Du betyder väldigt mycket för drottning Valerie. Vi vet inte varför men jag bryr mig inte. Vi har dig här för att få drottning Valerie gå ifrån tronen och lämna plats åt vår kung.""Drottning Valerie kommer aldrig göra det. Ni kommer aldrig lyckas med detta.""Du underskattar tydligen din betydelse för drottning Valerie. När hon ser vad vi kan göra mot dig kommer hon nog avgå. Wallrick, kom in hit!"Wallrick kom in i rummet och tog upp mig i sin famn. Han bar mig till rummet bredvid och satte mig vid en stol. Han tog järnbojor av den starkaste metall, vampyrer känner till. Han satte dem om mina händer och fötter."Vi ska filma ett litet videosamtal till drottning Valerie och förklara att du är här säkert med oss, om hon gör som vi säger", sa han och flinade."Jag tänker inte säga något", sa jag."Det kommer du nog inte behöva." * * * Valerie hörde ett par fötter komma springande uppför trappan till hennes rum. Dörren öppnades och hon vände sig mot dem som kom in."Detta kom med express till posten för tre minuter sedan", sa Lamien och gav Valerie brevet. Hon öppnade det och läste det snabbt. Hon vände sig om mot datorn och öppnade upp sin mejl. Hon öppnade det översta och öppnade videon. Hon vinkade till sig Lamien och Chriss som hade följt med. Valerie satte ingång videon. Först var det svart sedan såg man ett rum. Någon satt i en stol med bundna armar och ben. Det dök upp två personer framför kameran."God kväll, drottning Valerie", sa en okänd röst. "Mitt namn är Troumos och jag tror jag har något ni vill ha."Mannen som visade sig heta Troumos flyttade sig från kameran och då visades Topaz. Alla 3 drog efter andan. Troumos skrattade och ställde sig bredvid Topaz med en annan man bredvid."Wallrick", väste Chriss genom sina tänder."Ni undrar säkert varför jag har lilla Topaz här?" sa Troumos. "Jo det är så här. Vi vill att drottning Valerie avgår från tronen, så vår kung kan ta över, annars kan det här sluta illa.""Snälla Valerie gör det inte!" skrek Topaz."Vi kan ge ett exempel på vad som kan hända om du inte gör som vi säger."Troumos tog fram en kniv med något grönt på."Åh, nej smaragder", viskade Lamien.Troumos satte kniven nära Topaz arm och skar ett långt ytligt sår. Hon skrek hjärtskärande och de såg hur det röda blodet började sippra ut ur såret. Turkosa tårar började rinna nerför hennes kinder, men hon verkade inte vara medveten om det. Hennes sår läkte ovanligt snabbt och hon slutade skrika."Valerie, gör det inte", sa hon. "Det kommer gå bra.""Det gör det säkert", sa Troumos och skar ett nytt sår. "Ni har två dagar på er."Sedan stängde han av kameran. Man hörde Valeries snyftande och Lamien och Chriss andades högt."Då får jag väl avgå då", viskade Valerie."Det kommer inte på fråga", sa Lamien."Jag måste rädda henne, hon är min syster.""Du kan inte överge ditt folk nu, Valerie. Vi kommer fixa detta inom två dagar men inte genom att du avgår. Det kommer lösa sig.""Ni får en dag på er att försöka komma på ett sätt, sen avgår jag.""Detta kommer gå bra."Valerie nickade och Lamien och Chriss gick för att berätta för Malefica. * * * Jag låg inne i rummet igen. Efter de hade stängt av videon hade de skärt mig lite till. Troumos hade gett kniven till Wallrick. Nu lade jag i sängen med ett antal skärsår på olika ställen på kroppen. De hade läkt ihop fort så de hade skärt fler, bara för där skulle finnas. Tillslut hade Troumos sagt att det räckte. Wallrick hade då slutat och burit in mig i sängen. Jag hade varit nästan helt medvetslös och hade nästan tuppat av. När Wallrick hade gått försökte jag hålla mig vaken, men jag hade somnat i 10 minuter. Nu var jag vaken och kände fortfarande hur de flytande smaragderna var kvar. Det gjorde ont och jag kände hur min magi blev svagare. Jag försökte använda magi men det kom inte ens en gnista. Jag lade händerna på magen och kände hur mitt lilla knyte sparkade."Jag hoppas verkligen du inte tar skada av smaragderna", tänkte jag. "Du är verkligen min skatt, fast du är Wallricks dotter. Jag har lärt mig att acceptera dig nu."Jag gned på magen och njöt. Helt plötsligt började jag må illa och letade efter någonstans att gå. Jag såg en dörr och reste mig upp. Jag gick så fort jag kunde och öppnade dörren. Som tur var, var det en toalett. Jag böjde mig över toaletten och kräktes. När jag var klar kollade jag och såg att det var grönt. Det var nog smaragderna. Jag spolade och gick och lade mig i sängen igen. Jag kollade ut genom fönstret och såg att det var mörkt. Jag bestämde mig för att sova och efter en stund så somnade jag. * * * Valerie hörde vingflaxande och vände sig mot ljudet. Det kom mot henne och landade på hennes hand."Luna!" skrek hon. "Vad gör du här? Var är Topaz?""Jag ska snart berätta", sa hon. "Jag måste bara hämta andan det var en tuff flygtur.""Det går bra, jag måste ringa Lamien och Chriss."Valerie gick fram till telefonen och slog kortnumret till Lamiens telefon. Han svarade direkt."Hej, det är Lamien", sa han."Hej Lamien, det är Valerie", sa hon. "Du och Chriss måste komma genast. Vi kan få lite information gällande Topaz.""Jag kommer direkt."Valerie lade på och gick och satte sig i sängen. Luna flög dit och lade sig på en turkos kudde. Hon pustade. Valerie hörde snabba fotsteg och dörren öppnades igen. Lamien och Chriss kom in och satte sig på varsin stol bredvid sängen."Hur har du fått information?" frågade Lamien."Jag har inte fått reda på något än", sa hon. "Jag väntade på er först, innan jag lät henne berätta.""Vem?""Topaz älva Luna.""Hennes vaddå?""Hennes älva."Luna reste sig upp och visade sig för Lamien och Chriss. Båda två gapade och tittade på henne."Det är hon som har informationen", sa Valerie. "Kan du berätta för oss?""Visst", sa Luna. "Topaz skickade mig för att berätta för er var hon var. Hon är i en övergiven bondgård utanför Paris. Hon behöver hjälp. Ni måste skynda er.""Kan du visa oss dit?""Visst. Men kan vi ta det imorgon? Mina vingar orkar inte mer idag.""Det kan vi göra. Lamien, samla en trupp som kan följa med oss och det ska gå fort. Jag vill lämna så fort vi kan imorgon. Chriss du hjälper honom. Det kommer nog inte bli mycket sömn i natt."Lamien och Chriss gick utan att säga ett ord. Valerie lade Luna på en kudde med en duk ovanpå. Luna somnade ganska snabbt och Valerie gick till sin garderob. Hon öppnade och gick in. Hon letade efter sina kläder som var starkare än vanligt tyg. Efter en stund hittade hon dem."Nu kommer de ångra att de någonsin gav sig på min familj", sa hon och log. * * * "Detta gjorde du bra Wallrick", sa Troumos. "Är du redo att bli en av de få Etiamer som blir Lamaner?""Så redo jag kan bli", sa han."Du kommer vrida dig i smärtor i några timmar.""Jag klarar mig, det gör jag alltid."Wallrick satte sig ner och Troumos närmade sig. Han lutade sig ner och bet Wallrick i halsen. Wallrick satt tyst och ansträngde sig för att inte skrika. Troumos torkade sig om munnen och sedan lade han Wallrick på soffan. Han var nöjd med sig själv."Välkommen till Laman samhället", sa han tyst. "Hoppas du överlever." * * * Jag vaknade av något sugande ljud. Jag reste mig försiktigt upp och gick fram till dörren. Jag böjde mig ner för att kolla i nyckelhålet. Jag var rädd att det skulle sitta en nyckel i den, men blev förvånad när det inte fanns någon. Jag såg Wallrick ligga i soffan. Han såg utslagen ut. Jag flyttade blicken lite och stelnade av skräck. Troumos hade en ung tjej i sin famn och munnen mot hennes hals. Jag tog handen för munnen för att inte skrika. Jag gick och lade mig igen.   Jag vakande till med ett ryck. Mardrömmen var fortfarande kvar i bakhuvudet. Det var ljust ute och jag reste mig upp. Jag orkade inte stå upp länge och satte mig ner i sängen igen. Dörren öppnades och Troumos kom in. Han bar på en bricka och jag såg att det fanns mat."Tänkte du kanske var lite hungrig", sa han medan jag stirrade på honom med misstro i ögonen. "Vi kanske har tillfångatagit dig men vi är inte barbarer. I alla fall inte jag, jag kan ju inte prata om de andra."Jag sa inget utan tog brickan från honom. Han log och gick ut igen. Det låstes med ett klickande ljud. Jag tog upp maten och luktade på den. Det luktade inte konstigt och jag högg in. Där fanns ett glas med något rött i. Jag luktade på det och märkte det var blod. Jag kom och tänka på tjejen Troumos hade druckit ur och ryste. Jag ställde i från mig glaset och rynkade på näsan. Jag åt upp det andra och ställde brickan vid dörren. Det var inte med lätthet men jag var tvungen. Jag vågade inte dricka blodet, eftersom jag inte visste om det kom från tjejen. Jag satt och lekte med händerna och undrade vad jag skulle göra. Jag hoppades att Luna var framme hos Valerie innan natten hade kommit. Dörren öppnades igen och en oväntad person kom in."Ruby", sa jag och backade närmare väggen. "Vad gör du här?""Shoppar lite, äter lite och är odödlig", sa hon, log och stängde dörren. Då lade jag märkte att hon hade röda ögon."Vem?""Wallrick. Jag tror han är min nu. Han är mycket bättre än Chriss, så du kan behålla honom. Och ditt monster till unge.""Hur visste du?""Du borde vara mest förvånad över att de andra inte har märkt det.""Men hur kunde du?""Jag fick gåvan med det bästa luktsinnet över hela världen. Jag gillade ju att nosa fram saker innan. Men du borde också bli förvånad att jag inte slitit halsen av dig än.""Jag är glad för det, ja.""Jag har bara varit Laman i ett dygn men är ganska kontrollerad. Men jag fick blod ganska fort så det går. Men jag kan göra det nu. Du stal ju ändå min pojkvän."Ruby närmade sig, mig hotfullt. Men jag var snabbare, jag tittade på henne och använde den lilla magin jag hade kvar för att hålla henne borta. Jag tittade på henne och hon började hålla sig för huvudet. Hon skrek av smärta."Hur gör du?" frågade hon mellan skrikandet. "Du har ju fått smaragder, du ska inte kunna använda magi.""Jag spydde upp dem", sa jag och log mot henne. "Jag har vilat sen igår, så nu har jag lite magi kvar. Och jag ödslar den på dig, vad tänkte jag på.""Snälla få det att sluta.""Lovar du att aldrig berättar om mitt barn eller hotar mig igen? Och kan du inte lova mig, så får jag tvinga dig.""Du kan inte tvinga vampyrer, ingen kan.""Jo, jag kan. Jag är häxa och vampyr.""Det vill jag se.""Se mig i ögonen och sen kan du se om jag ljuger."Ruby tittade mig i ögonen och hon förlorade kontakten med verkligheten, det fanns bara mina ögon. Jag kände igen blicken. Ingen kan titta bort under ett tvingande."Du kommer glömma det som hände precis", sa jag. "Du var bara inne och pratade skit om mig, med mig. Du kommer inte berätta om att jag kan tvinga vampyrer och du kommer inte berätta om mitt barn, för någon. Nu går du."Ruby nickade, sedan reste hon sig upp och gick. Jag lutade mig tillbaka och suckade. Jag lade händerna över magen och lät min lilla dotter massera dem."Hoppas de kommer och räddar mig snart", tänkte jag. "Jag klarar inte av mer."Jag kollade på min mage och såg att den hade växt under natten igen. * * * Valerie tog på sig kläderna hon hade hittat under natten. Sedan sprang hon till köket och tog mat till sig, Luna och Violet. Hon sprang upp igen och gav Luna och Violet deras mat. Sen började hon äta själv. Precis när hon hade ätit upp kom Lamien in genom dörren."Vi har samlat ihop truppen", sa han."Vad bra", sa Valerie. "Luna och Violet ska bara äta upp, så går vi.""Det kommer inte på fråga om att du följer med. Vi kan inte riskera dig.""Detta handlar om min familj. Jag kommer följa med oavsett vad du tycker. Samla alla, så kommer jag snart."Han nickade motvilligt och gick."Är ni klara?" frågade jag, Luna och Violet.De nickade och vi gick ner. De gick ut till truppen och hon ställde sig framför dem."Vi ska hitta Topaz", sa hon. "Det kan bli farligt för hon har blivit tagen av Lamaner. Lova mig att ni aldrig tvekar att döda dem. Följ efter mig så kommer vi dit. Nu springer vi."De började springa medan Luna och Violet var i täten."Nu kommer jag Topaz", tänkte hon. "Men jag är lite orolig för hur det kan sluta." * * * Dörren öppnades och Troumos kom in."Vad vill du?" viskade jag fram.Han sa inget utan tittade ner på brickan med det odruckna blodet."Var blodet inte till belåtenhet?" frågade han och tittade på mig."Jag vet ju inte om det kom från tjejen du sög på innan.""Och det skulle vara ett problem för att?"Jag sa inget utan vände mig bort. Han kom närmare och log."Du har aldrig druckit mänskligt blod", sa han."Jo, men inte så mänskligt", viskade jag."Jag har nog kvar blodet från i morse.""Vad menar du med det?""När en Laman dricker blodet från en människa, blir den så att säga mänsklig. Den har mänskligt blod i ungefär fyra timmar efter det."Jag sa inget och han rörde sig mot mig. Han satte sig ner bredvid mig. Jag flyttade mig lite, men han flyttade efter. Han skar ett snitt i sin handled med sin nagel. I en enda snabb rörelse tog han tag i mig och satte mig i sitt knä. Jag försökte slita mig loss men han höll mig i ett stenhårt grepp. Han satte den blodiga handleden mot min mun och jag försökte slita mig loss. Han tryckte handleden hårt mot min mun och jag kunde omöjligt få loss den. Blodet åkte nerför halsen. Blodet smakade mänskligt och inte metalliskt som Lamanblod kunde göra. Det smakade ändå annorlunda än blodet jag brukar få från blodpåsarna. Det smakade fräscht och nytt. Tillslut tog han bort handleden från min mun."Nu har du fått smaka lite äkta vara", sa han mot mitt hår och sedan kysste han det.Jag andades ljudligt nu och kände mig rädd. Troumos skrattade och försvann. Det rörde sig i magen och jag tog snabbt händerna framför. Jag kände mig genast bättre och lugnare."Vi kommer komma härifrån snart", sa jag. "Vi kommer förhoppningsvis hem innan kvällen."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kapitel 6   Jag tittade så gott det gick ut genom fönstret som jag hade släppt ut Luna genom. Det bubblade lite i min mage och jag kände mig ovanligt konstig sen jag hade fått blodet. Det började höras ljud utanför dörren och jag höll andan. ...

Kapitel 4   Solens strålar bildade en hinna av rött på mina ögonlock. Jag hörde fåglarna kvittra utanför och jag öppnade ögonen. Jag kollade mot Chriss, han sov fortfarande. Jag tänkte tillbaka på i natt, när han hade varit borta. Men när jag k...

Kapitel 3   Chriss tittade ner på Topaz. "Gud, vad hon är söt", tänkte han. Han smekte hennes hår och lät hennes bruna lockar åka igenom hans fingrar. Han kollade på klockan. Han lyfte försiktigt upp Topaz huvud och lade det på hennes kudde....

Kapitel 2   "Du borde nog gå och lägga dig nu, Topaz", sa mamma och kollade på klockan. "Okej. God natt, mamma", sa jag och pussade henne på kinden. Jag tog mina saker och ställde ut dem i köket. Jag slängde blodpåsen och sprang sedan upp...

Kapitel 1   Jag gick nerför korridoren till mitt skåp. "Trodde aldrig jag skulle säga detta, men jag saknar Amis pladdrande", tänkte jag. Korridoren hade nog aldrig känts så här ensam. Ami var sjuk idag i maginfluensan och jag var ensam. Jag...